Tjugo år sedan Olof Palme mördades

Jag passerade mordplatsen i morse, på väg till ett seminarium. Jag var redan sen men blev ändå tvungen att stanna till. Ganska snart kände jag att tårarna var på väg. Jag gick vidare: Inte rätt tid eller rätt plats att bli gråtmild. Lika lite som på tåget i morse när jag läste den väntade tidningsvinkeln: ”vad gjorde du när du fick reda på att Olof Palme mördats?”. Åter tårades ögonen, precis som de alltid gör när jag tänker på lördagsmorgonen för tjugo år sedan när pappa väckte mig och berättade att Olof Palme mördats. Jag minns inte mycket mer av den dagen, förutom att vi även den lördagen samlades i SSU-lokalen för att titta på film. Någon hade hyrt en film och såvitt jag minns var det inte många som var intresserade av att titta. Om jag minns rätt var det 80-talskomedin ”En tjej i rött”. Lämpligt val…
Det där var året efter att jag gått med i SSU. Jag hade sökt mig till den väl dolda SSU-lokalen några veckor efter att jag varit inne i Örebro och hört Olof Palme tala i valrörelsens slutskede (om jag minns rätt var det på årsdagen av statskuppen i Chile). För mig – liksom för så många andra – var det Palmes internationella engagemang som gjorde mig politiskt intresserad. Att jag var socialdemokrat kändes självklart, lika självklart som att sympatisera med folket i Guatemala eller El Salvador. Och Palme var symbolen för detta engagemang.
Anna Lindh skulle ha blivit vår generations motsvarighet (och åter kommer tårarna). Samma engagemang, samma briljans – men en helt annan framtoning. Och där Palme (åtminstone för mig) nästan uteslutande var utrikespolitikern var Anna helhetspolitikern som gick före både i förnyelsen av miljöpolitiken, när det gällde ökad delaktighet i offentlig sektor och när det gällde demokratiutvecklingen.
All respekt för Reinfeldt och hans familj (och för andra som utsatts för hån, hets eller illasinnat skvaller): Självklart ska man inte relativisera sorg eller utsatthet. Men med tanke på att socialdemokraterna förlorat två ledare till våldet kanske man kunde vädja om lite återhållsamhet i påståendena om att socialdemokratin har en ”kultur som uppmuntrar hat- och hets”.
Idag hoppas jag slippa höra sådana anklagelser.

Vad är det för j-a idiot som skickar skvallermail

Mycket skvaller den här veckan. Först ”avslöjades” den hobby-fascistoida mailinglistan ”Elit” där kändisar skvallrar och hånar utomstående. Och sedan avslöjandet om att det är en anställd på Socialdemokraterna som försökt sprida påhittade rykten om Fredrik Reinfeldt. För oss andra – som lägger ner timma efter timma – på att argumentera för socialdemokratisk politik, ifrågasätta moderaternas nedskärningar och på riktigt försöka förbättra samhället steg för steg kommer det som en kalldusch. Nu kommer allt fokus under en period riktas mot denna skandal och alla sakliga invändningar mot den moderata politiken kommer att komma i skymundan. Allt för att ett praktpucko på partiexpeditionen spårat ur.
Att en del sedan tar i så att de ska spricka om detta är en annan sak: för självklart har sådant här förekommit tidigare. Någon som minns piltavlorna med Palmes ansikte på? Någon som minns hån- och hatkampanjerna mot Göran Persson? Någon som tror att det aldrig hänt att ”avslöjanden” om politiker upptäckts med hjälp av politiska motståndare?
Tyvärr är det ju nämligen inte en unik företeelse: klimatet i den offentliga debatten har hårdnat (och det gäller alltså inte bara politiken) och det anses numera vara helt okej att hoppa på andra människor offentligt. Igår skrev Linda Norman-Skugge en särdeles vidrig krönika om Karin Pilsäter (fp). Hon skrev att hon tror att Karin Pilsäter har alkoholproblem och ägnar sig sedan åt att hetsa mot vad hon kallar ”lådvinstanterna”. Hon avslutar med ett utfall mot ”lådvinstanterna” som riskerar att ”mörda våra barn i trafiken”. Och sedan kommer slutklämmen: ”Jag hoppas Karin Pilsäter tar timeout för gott, jag vill inte se hennes nuna i politiken nåt mer.”

Norman-Skugge är ett exempel på den hårdare tonen (som hyllas – och nästan får journalistpriset…), men det finns gott om den typen av krönikörer nu för tiden. Det har blivit acceptabelt att håna, mobba och hetsa eftersom alltför många tycks leva efter principen: ”jag har rätt och därför har jag rätt att göra hur jag vill gentemot dem som har fel”. Elit-listan är ett exempel. Praktpuckot på ”68-an” är ett annat.

SJ är fortfarande lika usla

SJ har nu publicerat sin ”punktlighetsstatistik” för januari månad och den visar att var fjärde tåg är försenat på Mälarbanan. Jaså, är inte fler tåg försenade? säger vi som pendlar flera gånger i veckan. Vi är nämligen inte förvånade: SJ är säkert bra på många saker, men på det som är deras affärsidé (att transportera människor mellan två platser enligt en förutbestämd tidtabell…) är de riktigt riktigt usla.

Under rubriken ”Pendelresor” på www.sj.se blir det nästan humoristiskt: ”Du kommer fram lite snabbare och kan passa på att klara av en del av dagens uppgifter innan du är framme på jobbet. Förbered ett möte eller passa på att vila en stund innan dagen börjar.” Och det är nog bäst att man kan ”klara av en del av dagens uppgifter” på tåget – med tanke på att man sällan är framme på jobbet i tid för att göra det jobb man är anställd för.

Jag har idag mailat ut till de andra i pendlarnätverket och uppmanat alla att kräva kompensation även för januari månad. SJ lovade ju kompensation för januarikostnaden och då skulle man skicka kravet till: SJ Kundtjänst, Stationsgatan 4, 775 50 Krylbo.

Under dagen kommer jag även att ta kontakt med Konsumentverket/KO för att se om de är intresserade av att hjälpa oss med en grupptalan mot SJ.

Ännu fler Talanger om några år?

Idag på förmiddagen diskuterade vi (presidiet i Kultur- och medborgarnämnden) Talangen med föreningen Folkets Park i Örebro (Brunnsparken). Talangen har hållit igång i 27 år och blir mer och mer populärt för varje år. Mötet var kanske inte världens bästa möte men på slutet kändes det ändå som vi hittade en framåtsyftande diskussion att fortsätta med. Då fördes det fram idéer om att vända sig ännu tydligare mot Örebros skolor och att uppmuntra fler att delta, exempelvis genom uttagningar i de stora stadsdelarna och andra metoder för att göra tävlingen ännu större.

Till Talangen-arrangemanget har vi tidigare bidragit med 40 000 kronor i bidrag från kommunen (och dessutom nästan lika mycket till för de discon som ordnas under Talangen-kvällarna) och detta bidrag har varit omdiskuterat i flera år. Frågetecknen har framförallt varit två:
1. Varför går det inte att få in mer pengar från andra finansiärer: med tanke på att Talangen är så känt, så populärt och så etablerat borde det finnas fler sponsorer och andra som kan tänka sig att gå in med pengar.
2. Borde inte ett så bra koncept gå att utveckla ännu mer så att det når ännu fler unga örebroare och bidrar till att ännu fler vill spela och sjunga?
Detta har vi diskuterat på en rad möten (presidiet har träffat föreningens ledning tre gånger) och vi har också påpekat att intressanta utvecklingsidéer kan till och med leda till att vi ger mer än de 40 000 kronor som vi gav 2005. Vi har nämligen påpekat att vi alltid ställer krav på alla verksamheter (och bidragsmottagare) att de ska utveckla verksamheten så att vi når nya grupper och fler människor – särskilt de grupper som idag inte tar del av kulturen i lika hög grad.
Helst skulle jag vilja att vi kunde komma överens om ett flerårigt avtal som också innebär att föreningen utvecklar verksamheten så att den når fler. I så fall skulle det också vara möjligt att öka bidraget. Nu har vi att hantera deras ansökan om bidrag i år och även om jag kan tänka mig att rösta för 40 000 kronor i år så är det inte säkert att vi kan få enighet om det i nämnden. Om vi istället kunde presterat ett flerårigt avtal som pekade på utvecklingsmöjligheter och på andra intäkter skulle det inte vara något problem alls att få majoritet för förslaget.
Läs mer om Talangen här

Inger Lundberg är död

I söndags hade vi föreningsmöte i Futura socialdemokratiska förening. Plötsligt fick någon syn på NAs förstasida som berättade att Inger Lundberg avlidit. Egentligen är det märkligt att vi alla blev lika chockade: Inger har ju varit sjuk i många år. Men det är nog just därför det kom så oväntat: vi hade alla vant oss vid att Inger – trots sin allvarliga sjukdom – ändå höll ångan uppe. Och när Inger höll ”ångan uppe” så får det en speciell betydelse – ingen politiker som jag känner till orkar vara så engagerad som hon var.
Hon drev länets frågor i riksdag och gentemot regeringen. Hon fångade upp länsfrågor och förde dem vidare. Hon förändrade verkligheten för många och hon gav många andra ny kraft. Två exempel:
– när NA för månader sedan skrev om familjen Jansson Troengs problem med Försäkringskassan (som inte lät föräldrarna vara hemma med sin cancersjuka son) var det Inger som tog upp frågan i riksdagen – med ansvarig minister. Och nu ska lagen ändras.
– i många år har jag och många andra tjatat om pendlarnas villkor och om SJs förseningar. Inger hörde alltid av sig och frågade vad hon borde ta med sig i riksdagsarbetet. Hon tipsade om ingångar och bad om exempel. Utan Inger hade pendlarnas kamp varit bra mycket mindre talför.

Det var ofta som Inger och jag kom till olika politiska slutsatser, och det var inte alltid lätt. Men det gav nya ingångar och tvingade en själv att tänka till. Och Inger var lika envis som hon var engagerad. Och det är ändå just detta: envisheten och engagemanget som vi kommer att sakna allra mest. Det krävs engagemang för att orka ta med sig det folk för fram, och ta med sig det i sitt politiska uppdrag. Då kan man åstadkomma stora förändringar. Inger lämnar ett tomrum efter sig.

Kommunen ska se över försäkringsskyddet

På kommunstyrelsens möte i tisdags beslutades att man ska se över problemen med försäkringsskyddet för äldre med hemtjänst (läs mer här). Men innan det hann jag lämna in en enkel fråga till kommunalrådet Carina Dahl om detta (som dock inte hann behandlas på Kommunfullmäktiges möte igår). Så här lyder den: 2006-02-12: Fråga till kommunalrådet Carina Dahl (s) om försäkringsskyddet för äldre som använder hemtjänst

Många var nog förvånade när det framkom att äldre med hemtjänst riskerar att inte få ersättning från försäkringsbolagen om de utsätts för stölder. Anledningen till att försäkringsbolagen vägrar betala ut pengar är att den äldre lämnat sin nyckel till kommunen. Kommunens försäkring täcker inte heller denna typ av skador.

Lyckligtvis är problemen relativt sällsynta: huvudsakligen gäller det bara när tjuven är okänd. Likväl är det orimligt att enskilda äldre drabbas på detta sätt och i grunden är försäkringsbolagens inställning märklig. Hemtjänst måste anses vara en tillräckligt vanlig service som inte bör påverka försäkringen (om stölder utförs av kommunens personal är det självklart kommunen – inte försäkringsbolaget – som ska ersätta den drabbade). Hemsjukvård och hemtjänst kan inte fungera utan att personal har nyckel till de äldres hem (ofta är de äldre ju svårt sjuka). Vi borde alla som konsumenter göra vad vi kan för att påverka försäkringsbolagens inställning. För kommunen är det viktigt att förtroendet för kommunens äldrevård upprätthålls – att inte denna typ av problem gör att äldre tvekar inför att få vård och service i hemmet. Dessutom är det självklart viktigt att enskilda inte drabbas av denna typ av luckor i försäkringsreglerna.

Därför vill jag fråga kommunalrådet Carina Dahl (s):
1. Kände du till denna lucka i försäkringsskyddet?
2. Kan du tänka dig att se över hur dessa problem kan hanteras?
3. Kan kommunen göra något åt problemen?

Björn Sundin, ledamot (s) i Kommunfullmäktige

Stort (s)töd när jag frågade om övervakning och buggning

Ikväll höll Socialdemokraterna i Örebro sitt representantskap (högsta beslutande organ för Socialdemokraterna i Örebro kommun). Jag passade då på att ställa en så kallad ”enkel fråga”, som kanske inte var fullt så enkel att besvara: ”Diskuterar riksdagsledamöterna var gränsen ska gå för statens möjligheter att övervaka medborgarnas privatliv?”

Riksdagsledamoten Ameer Sachet svarade nöjde sig lyckligtvis inte med att bara ge det korta svaret: ”ja”… han utvecklade också hur diskussionerna gått i den socialdemokratiska riksdagsgruppen som i förra veckan hade bjudit in justitieminister Thomas Bodström för att diskutera frågan. Ameer medgav att det visst finns svåra avvägningar – man måste väga behovet av insatser mot grov brottslighet mot grundläggande rättigheter (exempelvis integriteten).

När jag sedan fick ordet argumenterade jag för min oro och jag blev faktiskt förvånad över de positiva reaktionerna på mitt inlägg. När jag pratade var det många som nickade ihärdigt, jag fick en spontan applåd (inte så vanligt) och flera kom fram efter mötet och tyckte att det var bra att jag lyfte denna fråga. Efteråt började jag fundera på om det kanske kan vara så att riksdagsledamöterna och justitieministern missbedömt opinionen? Särskilt den inom det socialdemokratiska partiet.

Jag sa ungefär så här:
1. Det finns beslut och diskussioner i politiken vars konsekvenser får återverkningar lång tid framöver: det är sådana som man kan tro att barn och barnbarn kommer att fråga en om i framtiden. De inskränkningar som görs i den personliga integriteten är sådana. De får återverkningar för låååång tid framöver. Därför måste vi diskutera dessa ordentligt.
2. Sverige har snart ”tätpositionen” i den demokratiska världen när det gäller inskränkningarna i människors integritet – det vi tidgare skrattat åt när USA genomfört (övervaka om människor lånar ”misstänkta” böcker, utbredd kameraövervakning, fritt fram för hemlig avlyssning om det är för ett ”viktigt syfte” och mycket annat) har vi snart här också. Men diskuterar vi det tillräckligt?
3. Listan på inskränkningar är lång. Bara under 2005 beslutades om följande: Överskottsinformation vid avlyssning får användas av polisen (som avgör vad som är relevant), utländsk polis får avlyssna svenska medborgare, misstanke om brott ska inte vara ett krav för hemlig kameraövervakning, telefonavlyssning och teleövervakning. Postkontroll och husrannsakan ska tillåtas innan brott begåtts, buggning tillåts vid misstanke om brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel mord och terrorbrott, Säpo får ta del av sjukvårdsjournaler vid hot mot offentliga personer och så vidare (listan lånad från Aftonbladets artikel härom dagen).
4. Även om en del tröstar sig med den fåfänga förhoppningen ”den som inte gjort något fel har inget att vara rädd för” så får detta allvarliga konsekvenser för alla. Följderna för vården är ett tydligt exempel: a/ fler avsäger sig från att bli registrerade i PKU-registret (där DNA sparas för medicinsk forskning) vilket på sikt riskerar att försvåra den medicinska forskningen eftersom en grund för registret är att ett tvärsnitt av befolkningen finns lagrad, b/ att polisen får granska journaler liksom avlyssna ”läkarmottagningar” (hur man nu ska definiera detta begrepp) kan innebära att exempelvis psykiskt sjuka låter bli att söka vård – det är ju inte helt ovanligt att psykiskt sjuka tror sig vara övervakade (vilket i och för sig kan vara korrekt framöver…) och om rädslan för att läkaren är buggad drar sig nog fler för att söka vård (det kan ju vara läkaren som är terroristmisstänkt, Bodström är ju extra rädd för utländskt utbildade läkare…).
5. Och vem ska definiera vad som är ”misstänkt”? Jag har själv begått brott när jag betalat pengar till Ahmed Yusuf trots att det är förbjudet. Ahmed Yusuf har pekats ut som terrorist av USA och eftersom Sverige lydigt följer efter så har vi fryst alla hans tillgångar och gjort det till ett brott att ge honom pengar. Detta bryr sig nu lyckligtvis inte alla om och jag är en av dem som tidigare gett honom pengar (jag är i gott sällskap, där finns bland annat de före detta s-ministrarna Kjell-Olof Feldt och Bengt Göransson). Men tänk om det skulle räcka för att polisen ska misstänka mig för att stödja terrorism? Då skulle de ha rätt att övervaka mig. Känner alla sig trygga med att det inte kan hända om några år?

Det kanske helt enkelt är dags att starta en folkrörelse mot hoten mot integriteten? stoppa-storebror.se finns redan, men kanske är det ett sossenätverk som behövs för att Bodström m fl ska förstå att de inte har hela partiet med sig: www.sossarmotstorebror.se kanske…?

Och när ska vi säga stopp?

Aftonbladet skrev något hårdvinklat (tyvärr inte felaktigt) om justitieminister Thomas Bodström igår: ”Han är Säpos älskling”
Magnus Ljungkvist skriver om Bodströms dumheter (som mina partikamrater i riksdagen tydligen tragiskt nog tycker är helt okej) på sin blogg. Han påminner bland annat om prästen Martin Niemöllers sedelärande historia om en helt annan tid. I ett helt annat land. I en helt annan situation… För inte kan något ont någonsin hända oss här?
”Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan spärrade de in socialdemokraterna, men jag protesterade inte för jag var inte socialdemokrat.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Och Magnus avslutar: ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta. Jo, jag tackar. ”

Bättre samarbetsklimat efter valet

Idag skriver NA om att både kristdemokraterna och miljöpartiet byter kommunalråd i Örebro . Detta är i och för sig ingen nyhet: att Lars O Molin (kd) och Zargam Asadi (mp) ska sluta har ju varit känt en tid. Men NA har även namn på (de tippade/föreslagna) efterträdarna: Lennart Bondeson blir nytt kd-råd och Fredrik Persson (påstås bli) nytt mp-råd. Låt oss hoppas att det är sant!
Båda personerna är kloka och samarbetsinriktade politiker som är lätta att resonera med. Även om jag självklart ofta är oense med dem i olika frågor så är mina erfarenheter goda av samarbete med dem båda. Eftersom även Lars O Molin varit samarbetsinriktad blir det kanske inte så mycket av ny inriktning för kd (även om det säkert fanns en del alternativ som kunde gjort samarbete svårare) – men för miljöpartiets del borde det göra stor skillnad. Vi lär ju fortfarande vara oeniga om exempelvis nolltaxa i kollektivtrafiken men med Fredrik kan man i alla fall komma överens och vara säker på att överenskommelsen gäller mer än 15 minuter…
Efter valet finns alltså goda förutsättningar för ett brett politiskt samarbete i Örebro. Hoppas jag.

”De är totalt galna!” = tyvärr en korrekt beskrivning

I onsdags skickade regeringen sitt buggningsförslag till lagrådet. Regeringens förslag (som dessvärre de flesta partier är mer eller mindre överens om) ger polisen ökad rätt att bugga medborgare. Bland annat blir det tillåtet att avlyssna läkarmottagningar och massmedieredaktioner och att i hemlighet gå in i någons lägenhet för att sätta upp mikrofoner och sedan i efterhand avgöra vilken information man vill använda. Med andra ord: storebrorssamhället har tagit ett gigantiskt kliv närmare – och det har skett utan folkliga protester (jag får – liksom många andra ta på mig en del av skulden: jag har bara gnällt tidigare, jag har inte agerat offentligt i frågan). I Dagens Nyheter idag finns en bra artikel om lagförslaget och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén ger dessvärre en helt rimlig beskrivning av förslagen: ”De är totalt galna! Vi har remissat på det här och uppmärksammat det på olika sätt i debatter. Buggningen innebär en uppluckring av både meddelarfriheten och källskyddet. Men det är inte allt. Det är fler lagförslag på gång i samma riktning. Det ligger mer skit i pipeline.”
Och ännu värre är att Thomas Bodström inte alls tar till sig kritiken. Hans försvar för lagförslaget är riktigt jobbigt att lyssna på för mig som partikamrat. Förutom att jag anser att han har fel politiskt (när det gäller behovet av att öka övervakningen i samhället) så har han fel i sak när han exempelvis hävdar att ”läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.” Och riktigt pinsamt är följande: ”Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands.” Jo, vi vet ju var hotet kommer ifrån…

Och när jag ändå är inne på avdelningen ”kritisera mina partikamrater”: vad i h-e håller Marita Ulvskog på med? Lyckligtvis har nu näringsminister Thomas Östros sagt emot hennes otroligt märkliga utspel (om att företagen investerar mindre för att ”straffa regeringen”). Han konstaterar (bland annat i DN idag) att investeringarna är ovanligt höga. Så var det med den konspirationsteorin.